Nina's Anatomy

.

Även om jag är ganska van med att plugga vid det här laget så känns det ändå lite ovant varje gång tentaperioden närmar sig. Som att man har glömt hur förjäkligt det känns och hur mycket tid man lägger ner på att sitta framför skrivbordet och läsa. Är redan trött i huvudet, och klockan säger mig att det finns många pluggtimmar kvar att hämta.

.

Att plugga kemi är så himla... diffust (vet inte om det är rätt ord), men man vet liksom aldrig när man har kommit någonstans. Det är inga sidor som du tar dig fram med, inga topics att pricka av (de finns men pluggar ej efter dem) och inget direkt mått på vad som är gjort och vad som är kvar. Det är bara en enda röra av formler, reaktioner, lagar, definitioner och namn. Lite lagom hopplös känsla helt enkelt ;)

Men det ska gå! På nått sätt!

.

Nattis och jag övar trick i mina pauser och gosar massa, det är roligt och avslappnande.

.

Jag tror vi blir lite störda båda två av att umgås mer med varandra än med någon annan människa eller djur. Till exempel har vi en kvällsrutin som alltid börjar med att jag reser mig upp från skrivbordet och Nattis vaknar till från sin sovplats och kastar sig upp. Sen springer hon runt och låtsas att hon är rädd för mig, skriker och gömmer sig. Hoppar fram mot mig från ett gömställe och sen tvärvänder i luften och tar fart allt vad hon har som att hon blivit stucken av ett bi i rumpan. Innan jag har hunnit gått in i badrummet kastar hon sig före mig och lägger sig i badkaret. Där ser hon ut som ett litet barn som leker kurragömma, med uppspärrade ögon och full av förväntan. Då måste jag gå ner på knä och krypa in i badrummet (för att det blir roligare då, såklart), sen kryper jag fram till badkarskanten samtidigt som jag hittar närmaste strumpa (alternativt den jag har på mig) och kastar den över kanten. Och brottningsmatchen är igång, vem får strumpan!? Eller så hoppar jag bara upp med huvudet över kanten och säger "buuh" så börjar hon hoppa runt och rulla i badkaret :P

Haha nu tror ni nog att jag är galen, och kanske är jag det, lite, pyttelite! Men hennes blick är så himla härlig, ovärderlig! Det skulle vara som att berätta för ett barn att julafton inte blir av i år om jag inte går med på hennes lek, det fungerar inte, hennes värld skulle gå under!

.

Det är svårt att fånga hennes besatt-blick på bild, men den här är skapligt bra.

Nu får jag se vad jag ska plugga, blir nog lite biokemilabb plugg. Sista biokemi labben någonsin i morgon! Jaaa!

.

Kram